Kan det vara så att vi alla är här för att vidga, fördjupa, höja, expandera...vår medvetenhet? Kanske är BNP och

H & M;s  årliga omsättning inte riktigt hela meningen med livet?

  Är det rimligt att stressa och pressa sig till vilka gränser som helst för pengar? Är det rimligt? Växer jag till en mera komplett, vis, vuxet ansvarstagande och kärleksfull person av att stressa för pengar?

  När tanken får tystna kan det mycket väl hända för ett tag att tankeverksamheten rusar in genom bakdörren, mer hysterisk än vanligt. Och det går att säga: -"Tack  för att du delar med dig men just nu får du gå någon annan stans och leka!"

  I den helande och välgörande inre tystnaden kommer avslappning, djupare avslappning, den konkreta upplevelsen av att vi är ETT med ALLT SOM ÄR.  Att stanna där ett tag kan vara som att gå ut en tyst och stilla morgon; Kroppen sträcker ut sig i välbehag. Det känns som om jag kan dricka den milda och rena morgonluften.

  Att vara ett med allt som är betyder bl a att det är viktigt för mig hur andra har det och hur vår natur mår. Eftersom andra, jag själv och vår natur är del av samma odelbara helhet så är allt och allas välbefinnande en angelägenhet också för mitt eget välbefinnande.

  I helheten, i allt som är, ska jag fortfarande betala min skatt och min hyra. Jag behöver samspela funktionellt och intelligent. Men om jag stressar, skapar stress-stämning i mig själv, springer "blind" förbi människor, träd, naturen, fågelsången....har jag helt klart skärmat av mig från upplevelsen av den helhet som jag är del av. I det avskärmade tillståndet finns stress, mindets vaga men starka känsla av att något saknas. Mindets vaga men starka känsla av att något saknas kan mycket väl tolkas (eller misstolkas) som:  - "Jag måste öka vinsten!" Inget är direkt fel med att öka vinsten.  MEN - mindets brist-känsla kan inte tillfredställas på det sättet. Det är inte möjligt. Den verkliga bristen ÄR avskärmningen i sig själv, känslan av att vara separerad, inte vara del av helheten, inte stå i kontakt med sitt djupare väsen. Och ingen vinst-maximering kommer att råda bot på den brist-känslan. Vinst-maximering råder inte bot på den gnagande brist-känslan av den enkla orsaken att den inte handlar om ekonomisk vinst. Den handlar om brist på kontakt med den vidsträckta inre frid och stillhet, som är del av allas våra människoväsen, bortom mindet.

  När den kontakten är etablerad och vi medvetet tar ansvar för att hålla den, förnya den, vara i den...är vi fortfarande mycket angelägna om att arbeta, samspela, ge, utvecklas...

Men nu är inte drivkraften längre brist eller känslan av tvång. Drivkraften är tacksamhet, livsglädje, den energifullhet som också är del av våra människoväsen. Drivkraften är också en självklar vilja att utforska mer och mer av helheten av vilka vi är.  En stor kreativ kraft, något av barnets sunda nyfikenhet, finns i vår djupa natur.

  När mindet kommenterar att brist är den egenskap som för utvecklingen framåt kan den djupare och större inre friden berätta något annat: -"Ja, visst kan brist vara en drivkraft, men kärlek, tacksamhet och livsglädje för också utvecklingen framåt. Dessutom i harmoni, i respekt, i samklang med allt och alla.  Den förs framåt med ett självklart och kompromisslöst intresse av att alla människor, djur och natur gagnas tillsammans av utvecklingen."

  Det finns så många saker som inte går att förstå från mindets nivå. Mindet förstår bara mindet och mindet är en försvinnande liten del av helheten av vårt medvetande och av helheten av allt som är.

  Och den djupa lycka, tillfredställelse, känslan av att saker och ting faller på plats, som kommer när vi agerar i kontakt med helheten och vår djupa inre frid, överträffar den tillfredställelse som kan fås på mindets nivå.

  När delad glädje är dubbel glädje så är den glädje som vi delar med ALLT SOM ÄR, djup och varaktig!

                        I total lycka över en Törnskrika i trädet utanför mitt fönster!

                                                  
                            Kärlek och livs-energi! RANI!