Du skriver och beskriver så målande, så vackert. Och med eftertryck lägger du till -"Men det är inte allt som är positivt"! Det ligger mycket smärta i din kommentar.

  Älskade du! Jag vill bjuda in dig till att se och bemöta det som är på flera sätt, hitta flera sätt att vara hemma i dig själv, tillsammans med det som är.

  En del av det som du ser omkring dig är smärtor som människor orsakar sig själva och varandra. En del är snarare livets naturliga gång; förändring, åldrande och död hör till livet.

  Inför allt det som människor orsakar sig själva och varandra, allt det som teoretiskt sett skulla vara möjligt att sluta skapa finns en ganska vanlig föreställning att det är rätt, vi har nästan en plikt, att själva gå in i tyngd och smärta. Att inte gå in i tyngd och smärta kan ses som naivt, känslokallt, avstängt. Personligne har jag emellanåt känt mycket stark smärta inför barns lidande och utsatthet. Men samma sak har också hjälpt mig att inse att det finns många sätt att möta livets olika scenarier; allt det som vi undan för undan möter i våra människoliv. Att själva gå in i tyngd och smärta är INTE någon garanti för att vi lever och agerar på toppen av vår förmåga.

  Under en resa till Indien mötte jag det som vi möter i Indien; människor i svåra situationer, barn i extrem utsatthet OCH skönhet, inre stillhet, tempel, blommor, välmående människor...

  Bland allt jag mötte fanns en pojke. Han såg ut att vara 9 -10 år  i mina ögon (var förmodligen 12 eller 13). Han var skoputsare, tunn, smal, smutsig och vänlig. Jag gav honom någon slant vars storlek jag glömt. Jag försökte också vara NÄRVARANDE i mötet med honom. Som ett svar på mitt försök att vara närvarande i mötet med honom, bad han mig om mer pengar. Han bad om en specifik summa som skulle göra det möjligt för honom att köpa sig en bättre skoputsar-utrustning. Jag har glömt summan, men jag minns att det var MINDRE än jag ofta betalar för en fika i Sverige.

  Jag tänkte lite på saken, försökte bli klar över om jag tyckte synd om honom, om jag försökte fly min egen smärta, om jag försökte leta orsaker till hans situation...

  Efter ett tag släppte jag alla tankar , inklusive den att han kunde ha varit mitt eget barn. I friheten från tankar blev han och jag i all enkelhet bara del av samma odelbara helhet. Min närvaro ökade. Känslan var inte smärta utan deltagande, enhet, gemenskap.  När jag mötte honom igen gav jag honom pengarna han bett om och försökte mitt bästa att vara i NÄRVARO, fri från gamla programeringar. Hans glädje och tacksamhet rörde mitt hjärta. Jag såg honom sedan ivrigt arbetandes de få dagar som jag ännu vistades i området. Han vinkade och log åt mig.

  Jag har ofta tänkt på den här händelsen. Om jag hade hållit mig fast i tyngd och smärta, hade det skapat just tyngd och smärta, och avstånd. Nu blev situationen i stället färgad av lätt energi och gemenskap. Och i den lätta och gemenskaps-skapande energin tycker jag fortfarande (eller kanske fullt ut först nu?) att vi alla är varandras naturliga angelägenheter.

  Upplevelsen att vi alla är del av samma odelbara helhet är inte tung - den känns som del av min djupa människonatur, den del som har en glädje utan motsats, för att dess natur ÄR GLÄDJE!

  Den här s k problematiken finns också runtomkring mig varje dag där jag bor. Varje morgon dyker det upp tiggare på olika platser runt om i stan.  Ett välgjort reportage i DN lät oss veta att människorna som tigger ofta är extremt fattiga personer som försöker skapa ett bättre liv för sig och sina familjer. De flesta dagarna ger jag någon 20 kronor, försöker också här vara fri från roller, tankar, föreställningar. Och var och en av de här personerna, du, jag, pojlken i Indien...vi är alla del av samma helhet, del av ALLT SOM ÄR!

  Och det jag vill bjuda DIG på - du vackra medmänniska - är att om du vill kan du  stiga av tyngd, skuld, smärta, känslan av börda eller hopplöshet. Du blir INTE avstängd och kall! Du blir NÄRVARANDE, FRIDFULL, GENERÖS!! Du blir också på ett sunt sätt orädd. Livet är allt vad det ÄR! Att acceptra det utan fördömanden, tyngd och motstånd löser upp smärta inuti dig, gör att du ger närvaro och omtanke utan att dränera dig själv.

  Medans mindet kan försöka få dig att tro att du GER genom att hålla dig själv i smärta så säger det djupare VARANDET att du ger MER när du tar ansvar för att ha kontakt med ditt DJUPA FRIDFULLA INRE!

  Det djupa fridfulla inre finns i varje människa.  När du fokuserar på att leva i kontakt med ditt djupa fridfulla inre händer många saker. Dels är det helt enkelt HELANDE, VARMT och STORT att vara i kontakt med det. Du kommer att ge och berika, vara omtänksam och kärleksfull, utan att göra illa dig själv. Ibland händer det också att DET FRIDFULLA INRE i en person i din närhet känner igen sig, förstärks, gör att den personen naturligt slappnar av och lättare använder sin inneboende visdom, i mötet med dig när du är grundad i kontakten med DITT DJUPA FRIDFULLA INRE!

   Med stor kärlek till DIG,  FRID, ENERGI, lummig grönska och fågelsång!!   RANI